Att få ett barn att känna sig oviktig ...
I fredags blev jag åskådare till något utanför en affär. En mamma och hennes barn skulle säga hejdå till barnets farmor. Barnet ropade "hejdå farmor!" ... farmor står och tittar i sin mobil och säger lite oengagerat "hejdå". Det går en liten stund, barnet har kommit en bit till när hon en gång till ropar "hejdå farmor!" Samma resultat ... farmor lyfter inte blicken från mobilen och säger återigen oerhört oengagerat "hejdå". Samma procedur utspelar sig ännu en gång med farmors blick alltjämt klistrad i mobilen. Detta är så oerhört sorgligt att se, en kvinna i 65-årsåldern (farmor) som inte ens bemödar sig att lyfta blicken från mobilen några sekunder för att se sitt barnbarn ropa hejdå till henne. Är inte det så pass viktigt så att det är värt att titta upp från skärmen några sekunder? Vad är det som får farmor att välja sin mobil framför sitt barnbarn? Jag begriper det inte. Och detta ser jag dagligen, på olika sätt, hur vuxna människor väljer att inte se barn, att få barn känna sig oviktiga och osedda ... att nonchalera ett barn. Sådant sätter sina spår, ibland väldigt djupa spår ...
Se barn ... dom behöver det ... dom är verkliga ... det är inte mobilerna ...
