mindheartsoul.blogg.se

Det är första gången i livet jag firar midsommar själv. Jag väljer ordet själv framför ensam för jag känner mig inte ensam. Jag har hittills haft en härlig dag i lugn och ro med sovmorgon, jakt på jordgubbar, biltvätt, solat på balkongen, druckit god drink, ätit god mat och njutit extra mycket av mina dyrbara jordgubbar (169 kr/kg).

 

Satt här och njöt på balkongen i härlig sommarkvällsvärme när jag kom på att jag inte skrivit nåt i min blogg på ett tag. Vet egentligen inte vad jag ska skriva men känner att jag har lust att skriva så vi får se vad som dansar fram under mina fingertoppar. Egentligen är det inte sant att jag inte vet vad jag ska skriva för problemet är nog tvärtom ... jag har alldeles för mycket som jag vill skriva om och har svårt att begränsa mig. Så nu låter jag fingertopparna dansa lite som dom vill i samklang med hjärna och hjärta så får vi se om det blir nåt vettigt. Vettigt förresten ... vem bestämmer vad som är vettigt och inte?

 

Vi lever ju i märkliga tider, det har väl knappast undgått någon. 2020 blev inte riktigt det året som jag önskade när jag stod på min balkong tillsammans med Per och skålade in det nya året  medan vi tittade på alla vackra fyrverkerier. Jag hade en jobbig höst bakom mig där hälsan vacklade både med en axel som gjorde allt mer ont, en mage som jag inte kunde få bukt med på nåt sätt och så kände jag mig allmänt låg i humöret. Efter att jag fyllde 50 i augusti så hade jag bestämt att livet skulle bli precis som jag alltid hade drömt om ... helt härligt på alla plan liksom.

 

Men det började med en elak parasit som bestämde sig för att bosätta sig i mitt tarmsystem. Den lille rackaren fick jag när jag var på Skiathos. Den slog ut magen totalt och jag rasade i vikt, 8 kg på 2 månader. Jag kämpade med detoxer och allmänt hälsosam skonkost och det tog lång tid innan jag var fri från parasiten. När jag var hyfsat återställd så åt jag dåliga ostron på nyårsafton och fick världens magsjuka. Under december dog min älskade farmor också och begravning var den 3 januari. Den tågresan minns jag knappt, så dålig jag var. Men det fanns ju inte på kartan att inte kunna vara med på farmors begravning.

 

Efter den helgen ville min kropp inte mer. När alarmet väsnades och jag skulle upp till jobbet så orkade inte min kropp komma ur sängen. Jag minns att jag bara låg som paralyserad i sängen utan att kunna röra mig på över en timme, vaken men inte förmögen att röra en fena. Till slut uppbringade jag så mycket kraft att jag orkade ta mig upp och meddela jobbet att jag var sjuk. Jag steg inte upp på hela veckan men på fredagen var jag tvungen att ta mig till min vårdcentral för att bli sjukskriven. Magen var i uppror, axeln värkte och hjärnan hade lagt av. Jag minns inte så mycket av det besöket mer än att jag bara grät. Jag blev sjukskriven två veckor till att börja med så att jag skulle få vila ut. Men efter de två veckorna blev det mera och mera och jag började gå hos sjukgymnast för min axel, ett impingement syndrom var det (inklämningssyndrom). Jag började också gå hos en KBT-terapeut för att klara av allt kaos i hjärnan, där började vi med sorgebearbetning efter farmors bortgång. Jag gjorde vad jag kände var rätt för övrigt; började med dagliga promenader, började kallbada, tränade min axel och började skriva av mig genom att starta denna bloggen. Så sakta började jag komma tillbaka till att kunna arbeta och började med 2 timmar om dagen som sedan ökades till 4 timmar, 6 timmar och slutligen fulltid igen.

 

Under denna tiden började jag också äta antidepressiva mest för att min läkare sa att det fanns studier på att just denna medicin, Saroten, hade bevisad effekt på IBS (irriterad tarm). Det har varit, och är, en grymt jobbig resa. Medicinen gör mig ständigt trött, somnar oftast innan 21 om kvällarna. Men det blir bättre och bättre och jag hoppas att kroppen ska vänja sig mer och mer för en bra biverkning av medicinen är att jag känner mig lugnare och ältar inte massa skit längre. Jag känner mig helt enklelt mer tillfreds med mig själv och livet och det är ju fantastiskt. 

 

Under hela den här jobbiga tiden som jag haft personligen så drabbades ju även världen av corona vilket ju gjort att jag inte kunnat träffa min älskade Per sedan i början på mars. Men som man säger - En olycka kommer sällan ensam ... Och det som inte dödar gör dig starkare ... Jag är nog beredd att hålla med för jag känner mig faktiskt starkare än på länge. Jag har haft mitt livs jobbigaste period sen i höstas men nu börjar jag kunna se ljuset i tunneln och om en vecka får jag äntligen träffa Per igen, efter 17 veckor ifrån varandra. Nu kan allt bara bli bättre. Bil har jag köpt och en liten katt är på väg. Jag och Per ska bli kattföräldrar 🙏😻 Jag säger faktiskt tack till corona för utan den hade jag aldrig blivit färdig att köpa bil och säkert inte heller att skaffa katt. Men båda sakerna är inget förhastat utan något jag har tänkt på väldigt länge.

 

Inget ont som inte har nåt gott med sig 👍❤