Pandemi - stängda gränser - kärlek

När man för femtioelfte gången får höra: "Men vi måste ju alla bita ihop och följa restriktionerna. Inte är det sån svår uppoffring att inte få resa, gå på konsert eller äta på restaurang." ... ja då slits både mage, hjärta och hjärna sönder. NÄÄÄ, jag skiter i nöjesresor, restaurangbesök och till och med konserter. Jag skiter princip i vilka restriktioner och förhållningssätt jag måste följa ... jag följer gärna alltsammans ... jag tar tom vaccin (vilket inte någonsin varit självklart för mig). Men jag kan inte göra någonting för att få träffa min älskade. 

Gränsen är stängd och ingenting jag gör kan ändra på det. Jag förstår att ingen förstår hur det känns ... men sluta åtminstone säga att jag måste bita ihop ... jag har bitit ihop så jag har fått problem med tänderna. Jag ligger vaken om nätterna och biter ihop, spänner alla muskler så jag har ständig värk, tänker avigt och rätt för att hitta lösningar vilket ger mig ständig huvudvärk och jag har sån ångest att mina forna magproblem ter sig som trams mot den magsmärta jag har nu. Be mig inte bita ihop en gång till. Ibland känns det som jag kommer brinna upp inifrån och ut och bara upplösas ... försvinna från jorden.

Jag lever inte nu ... bara överlever ... Hur länge till??? Jag vet inte... Ingen vet ... Ingen har några svar ... Vet bara att jag stundtals känner mig som levande död ...